Varför jag älskar Biggest Loser men varför det samtidigt gör mig riktigt ledsen

Såg du också gårdagens avsnitt av Biggest loser på 7an? Biggest loser har alltid varit ett av mina favorit-program på tv. Jag har slaviskt följt och sett de flesta säsonger av amerikanska biggest både en och två gånger, men även från Australien och Storbritannien. Så klart så har jag följt alla säsonger av programmet här i Sverige. Att Mikael Hollsten är tränare är ju som grädde på moset om du frågar mig ;)

Följer du serien? Dela gärna med dig av tankar och funderingar i kommentarerna under inlägget. 

Varför jag älskar Biggest loser

Jag har alltid älskat att följa deltagarnas resa och att lära känna dem under avsnittens gång. När jag ser programmet så blir det nästan som om jag får leva om min egna viktresa. Jag har ju genom en livsstilsförändring förändrat hela mitt liv och mitt sätt att se på världen och på så sätt göra mig av med knappt 40 kg för mycket. Jag vet exakt hur den där känslan känns – när kläderna börjar sitta lösare, när man ser siffran på vågen minska, när man börjar gilla det man ser i spegeln för första gången, när man får höra från vänner att bekanta hur duktig man är, hur snygg man är, att äntligen få blickar av uppskattning. Den känslan är så jäkla empowering och stärkande att det är svårt att beskriva. Att få se och känna hur man genom rätt kost och träning förändrar sin kropp och blir en stark, frisk och hälsosam människa. Genom att få följa deltagarnas resor så kommer känslan tillbaka till mig och det är nästan som om jag får uppleva min resa igen. 

Något annat som jag gillar med programmet är hur man får se personen bakom den där stora kroppen. Det handlar inte om lata människor som inte förstår att de äter fel och för mycket. Kan någon hålla tillbaka tårarna när man får ta del av vad de har med sig i bagaget? Personerna blir vanliga människor som var och en på något sätt genomgått ett mindre eller större helvete och är inte lata gottegrisar som inte förstår bättre. Jag har själv upplevt hur det är att leva som tjock jämfört med som normalviktig. Som överviktig så blir det lätt att man får stämpeln tjock och så är man den tjocka personen i gruppen. Det är liksom ingen som ser vem man egentligen är. Man har bara den där rollen. Och för att få ordning på sin hälsa så menar jag att det är avgörande att man får vara den person man faktiskt är och blir sedd för den man är. Att bli sedd och lyssnad på.

På slottet är de en del av en gemenskap där alla är lika. Som överviktig så är man mer eller mindre alltid den som sticker ut annars i den vanliga världen. Man är den tjockaste i klassen, på festen och så vidare. Men där på slottet så är alla lika. Jag tror att det ger en enorm kraft att kanske för första gången, få känna sig som alla andra. Vi är alla unika och det är bra men som överviktig så vill man ofta bara få känna sig som alla andra. Även det kan jag känna igen mig i och det ger mig kraft idag att få se dem uppleva det.

Allt det här som jag har beskrivit är helt fantastiskt. Förvandlingen. Känslan. Kraften. Jag älskar det lika mycket varje gång och eftersom jag vet hur en stor viktminskning förändrar livet så glädjer jag enormt med alla deltagare för varje steg de tar i rätt riktning.

Samtidigt som jag blir ledsen

Men den senaste tiden har det skrivits en del om biggest loser i olika medier och hur många tidigare deltagare, både i Sverige och i andra länder, får problem med sin vikt sen på hemmaplan och hur många idag igen är tillbaka på ruta ett. Bland annat har man kunnat läsa och höra hur den första kvinnan att vinna tävlingen i USA, Ali Vincent, ”kommit ut” och berättar att hon gått upp mycket i vikt igen och hur mycket hon skäms över sig själv. Efter att under en längre period dragit sig undan och hållit sig gömd så la hon upp ett filmklipp på sin facebook där hon berättar om var hon är idag. Ali är en deltagare som jag minns extra väl från programmet. Det fanns mycket i henne som jag kände igen mig själv i. Det krossade mitt hjärta när hon berättade hur hon skämdes och att hon gömde sig för att hon inte ville visa att hon ”misslyckats” och gått upp i vikt igen. 

Jag har under flera års tid följt en tidigare deltagare från svenska biggest loser via hennes blogg. Jag var så imponerad av hennes framgång och hur hon den första tiden lyckades hålla igång sina goda vanor även på hemmaplan. Men nyligen så skrev hon ett inlägg och berättade om hur hon hade bokat tid med läkare för att diskutera en gastric bypass för hon gått upp igen och inte kunde kontrollera sin vikt och sin hälsa. Krossat hjärt igen. Jag ville bara skrika nej nej nej – gör det inte!! Stympa inte din kropp!

Det krossar mitt hjärta att de här kvinnorna känner så. Det känns extra mycket för att jag så kan relatera till känslan. Jag vet hur det är att leva som överviktig jämfört med normalviktig och jag vill aldrig aldrig aldrig (!!!) tillbaka dit igen. Det är min absolut värsta mardröm att en dag vara tillbaka på ruta ett igen. Jag har varit gravid två gånger och båda graviditeterna har varit minst sagt ångestfyllda då vågen hela tiden går upp och kläder blivit försmå. Även om jag inser att det är fullständigt normalt att gå upp lite i vikt under en graviditet så har det varit enormt påfrestande för mitt psyke. 

”Jag vet inte om jag klarar det igen”

Ali Vincent beskrev i sitt inlägg på facebook hur hon var livrädd att hon inte klarar att göra om den viktresa hon gjorde på ranchen. Hon visste inte om hon hade kraft och verktyg för att lyckas en gång till. Det är just det som jag tror är det stora bristen med biggest loser. Jag menar att det finns två saker som är helt avgörande för att lyckas med ett viktminskning:

1. Att veta sitt varför 
2. Att få rätt verktyg

Den första punkten, varför, tycker jag att biggest fixar rätt bra. Deltagarna informeras om hälsoriskerna och stärks och motiveras till att bli sina bästa jag både för sig själv och för sina nära och kära. Däremot när det kommer till verktygen, så menar jag att det brister. Jag inser att man som tv-tittare inte får ta del av allt och kanske får de mer hjälp bakom kameran än vad som visas (hoppas verkligen det). Men det som man som tv-tittare får se är ju en extremt skyddad miljö.

De får lära sig en del om portionsstorlekar, kalorier i olika typer av mat och så vidare – vilket är jättebra! Men de får ju bara applicera det de lär sig i ett kök som enbart består av bra mat. Det är skillnad på att vara på slottet och hemma i vardagen. Där finns inga ballerinakex i skåpen eller glass i frysen. Så när suget sätter igång så kan de inte äta hur gärna de än hade velat. Även om man har kunskapen så är det inte lika enkelt när man är själv hemma i verkligheten.

De omges uteslutande av människor som kämpar mot samma mål vilket så klart ger en enorm pepp och motivation. Där finns ingen faster Svea som trugar med kakfatet på släktkalaset och säger ”en kaka kan du väl ta – jag har ju bakat för din skull”. Eller alla de där gånger som man får höra taskiga kommentarer från andra i ens omgivning och man bara vill låsa in sig hemma med sin glasspaket. Det händer liksom inte på slottet. Hur ska dom kunna hantera alla frestelser och andra svåra situationer sen då när de kommer hem?

Sen så är ju inte en viktminskning så enkelt som kalorier in – kalorier ut heller och tack och lov börjar allt fler inse det. Men av det som syns i tv så handlar mycket om att göra av med mer än vad man äter. Det må stämma att ett energiunderskott behövs för en viktminskning men att ett underskott kan skapas på bättre och sämre sätt hör man inte så mycket om. Att dessutom hormoner är mer avgörande är kalorimängd hör man inget om. Utan hormonell balans så spelar det ingen roll hur mycket du tränar eller hur bra du äter. För något år sen eller två så var det med en kvinna i svenska biggest loser som var med för att hon ville kunna bli gravid och få bli mamma. Det krossade mitt hjärta hur hon vecka efter vecka fick ynkliga eller ens några resultat på vågen. Det enda som sas var att maten skulle ses över och träningen ökas på. Att den kvinnan högst troligen led av en hormonell obalans hörde man inget om. Hade hon bara fått hjälp med att få ordning på sina hormoner så hade hon fått otroliga resultat. 

En hållbar livsstilsförändring är inte lika med kräkshinkar i gymmet och svältdieter

Ann Fernholm skrev häromdagen ett blogginlägg på ämnet där hon beskriver problemet med att många tidigare deltagare får upp i vikt igen under åren efter programmet. Hon beskriver hur fel upplägget bakom biggest är och jag kan inte annat än hålla med henne. Biggest är ett tv-program och så klart måste siffrorna på vågen vara rejäla för att locka tv-sittare. Det måste vara något extraordinärt. Det ska gråtas, kräkas, tuppas av och siffrorna ska vara som en käftsmäll. Det må vara bra tv men det är ingen hållbar livsstil. Varje dag så har vi jobb, familj, hem och en massa saker att ta hänsyn till. Vi kommer även gång på gång att hamna i olika situationer som kan ställa till det för oss. Om vi inte lär oss hantera dem på rätt sätt så kommer vi aldrig att lyckas mer än eventuellt tillfälligt. Det verkliga livet är inte som livet på slottet. 

Jag är den största supporten av dem som ställer upp i programmet och hejjar på dem varje steg på resan. Tiden på slottet kan absolut vara en bra kickstart att komma in i nya banor men för att de ska lyckas så måste de få enormt mycket hjälp med att klara livet hemma sen. Jag hoppas innerligt att de får den hjälpen och att mycket mer pågår bakom kameran än vad vi tittare får se. Alla förtjänar att få leva livet hälsosamt och till sin fulla potential!

Vad är dina tankar om programmet? Lämna gärna en kommentar och dela dina tankar med mig och de andra läsarna.