Tankar om kost

Under det senaste året har jag gått från en strikt lågkolhydratskost, i hopp om att snabbt bli av med mina graviditetskilon, till att efter mycket trevande känna att jag äntligen har hittat en hållbar balans.

När jag började blogga aktivt förra våren så åt jag en strikt lågkolhydratskost/lchf. Ska jag vara ärlig så gjorde jag det inte av hälsoskäl utan helt enkelt för att jag ville bli av med mina mamma-kilon efter graviditeten. Jag hade läst och hört om många som hade tappat sina kilon snabbt och enkelt med hjälp av lchf. Jag tappade några kilon snabbt första veckan men sedan tog det stopp. Det jag tappade var så klart till största delen vatten som man blir av med när man skippar kolhydrater som binder vätska. Jag ville desperat att siffran på vågen skulle krympa men det gjorde den inte.

Vikten minskade inte men oj vad bra jag mådde! Min mage som ofta krånglar var lugn och nöjd. Jag kände mig pigg och åt mig mätt på god mat. Så även om vikten inte minskade så såg jag fler och fler fördelar med den typen av kost.

Men jag ville ju trots allt komma i mina vanliga byxor igen. Så jag googlade runt, läste bloggar, ställde frågor i olika forum, allt för att ta reda på hur jag kunde justera kosten för att få till den där viktminskningen som alla beskrev kom så enkelt med lchf. Jag fick råd om att minska på lchf-bröd. Jag tog bort det men ingen förändring. Minska eller ta bort bär sa någon. Sagt och gjort men ingen förändring. Mejerier, det är boven läste jag sen. Ok, då tar vi bort det också. Tror ni något hände? Icke. Du äter kanske för mycket grönsaker skrev någon då. Ok, sa till mig att jag vara får äta grönsaker till middagen. Ingen förändring. Periodisk fasta hade jag läst att många körde så jag testade att hoppa över frukost och bara äta under ett visst antal timmar under dagen. Fortfarande ingen förändring. Du äter för lite fett fick jag höra därefter. Ät mer smör! Vad hände?

På vågen fortfarande ingen förändring. Det enda som hade förändrats var egentligen min lista med förbud om vad jag inte fick/kunde äta. Allt blev jobbigt och frustrationen bara växte. Att leva ett socialt liv när kosten består av smör, kött och broccoli är nästintill omöjligt.

Det som hade börjat som en kosthållning som fick mig att må bra var nu något som fick mig att vilja undvika kalas eller fika med vännerna då det gjorde det omöjligt för mig att hålla min matplan. Det var en rejäl utmaning att motivera sig till en så enformig kost när belöningen i form av viktminskning uteblev. Dessutom var träningen rejält seg. Benen kändes som cement under löparrundan. Jag hade även yrsel till och från.

Tidsmässigt är vi nu någon gång i november december förra året. Det snurrar runt en massa tankar i huvudet. Jag mår ju bra i kroppen även om jag är lite seg. Men maten var sjukt tråkig. I början när jag slutade med vitt mjöl och socker så kände jag mig som en bra förebild för mina barn men vad var jag för förebild nu när jag hoppar över frukost och petar i maten när vi är bortbjudna eller äter ute?

Alla regler om vad som är ok att äta och när tar så mycket energi!

Så äter jag en banan och vilken skillnad! Gud vad den smakade gott och vilken ork jag hade under springrundan. Jag hade all ork i världen! Då börjar jag tänka i banor om den strikta (och tråkiga) maten är värd det. Jag äter allt mer liberalt och fasar in frukt och lite glutenfritt bröd. Jag känner att maten är god igen och det känns så skönt att ha ork till träning. Nu är vi i början av februari i år.

Under veckorna sedan dess har jag lagt mycket tid på att tänka kring det här med förbud/regler i relation till glädje och balans. Det som var min motivation till allt inledningsvis, nämligen viktminskning, har kommit lite grann i andra hand. Jag är inte helt nöjd som det är nu men det känns inte som det viktigaste. Viktigast är god och näringsriktig mat och att njuta av livet här och nu.

Även om min ”skräck” för kolhydraterna har minskat så står jag fast vid att min kropp (vi är alla olika och det finns inte en ”mall” som passar alla) mår bäst utan raffinerat socker och gluten. Så för 10 dagar sedan bestämde jag mig för att börja trappa upp kolhydraterna allt mer i form av glutenfria alternativ som råris och mathavre. Vad tror ni har hänt? Jag mår så bra och känner mig mer ”fri” utan förbud och jag har tappat nästan 2 kg. Jag slutade försöka och då gjorde kroppen som jag ville. Äntligen sitter byxorna ”skönt” igen!

Nu då? Att välja bort raffinerat socker och gluten är självklara val för mig. Det känns inte som någon uppoffring utan bara som en vinst för min hälsa. Men kolhydraterna är inte längre min fiende och jag kommer njuta av glutenfria alternativ som frukt, ris, havre med mera.

Men total-förbud är inget som jag rekommenderar någon (om man inte är allergisk så klart). Jag tror 80-20 regeln är sund. Gör man ”rätt” 80 % av tiden så kan man göra 20 % ”avsteg” utan att få panik över det.

Jag vet att jag har en del följare här på bloggen sedan då jag körde strikt lchf och därför har jag dragit mig för att skriva om de här tankarna innan. Man jag känner mig så säker på att här som jag har landat, det är rätt för mig. Jag tror absolut på teorierna bakom lchf och är övertygad om att det är en kosthållning som är optimal för många. Men inte för mig. Jag har hittat fram till min egna variant. Vi måste alla hitta vad som är hälsa för just oss.