Del 2 – jag blev fröken duktig

Oj vad många som besökte bloggen igår och som har läst och kommenterat både här och på Facebook. Tack <3 Jag tyckte det var riktigt jobbigt igår efter att jag tryckt på publicera-knappen och var flera gånger på väg att ta bort inlägget. Men alla kommentarer peppar mig nu. Jag har egentligen svårt att vara så här personlig. Men vet att det dels är bra träning för mig att faktiskt vara det, och dels vet jag att det ger något till många av er.

Läs mer:

Del 1: min historia 40 kg viktminskning

För min egen del så vinner jag många insikter om mig själv genom att skriva ner och berätta. Jag har innan känt det som negativt att jag är ganska bakåt i sociala sammanhang (även om jag de senaste 10 åren blivit mycket mer framåt än tidigare) och hellre backar än går fram. Att jag är mer introvert än extrovert. Men allt eftersom har jag liksom förstått varför det är så. Det är en del av mig och det är helt ok. Jag har accepterat det och ”made peace with it”. 

Jag vill också visa de av er som är eller kommer att vara i kontakt med mig som kostrådgivare i viktminskningssyfte, att jag har erfarenhet. Jag vet hur det är. Jag vet hur det känns och jag vet hur tufft det är. Samtidigt vill jag med min historia peppa till att inget är omöjligt och du kan nå precis vilka mål du vill. 

Med det sagt så kör vi del 2, eller vad säger du?

Inte kunna ha samma kläder som kompisarna

Jag var inte den populäraste tjejen men jag hade alltid kompisar och kände mig aldrig utanför egentligen. Jag var med i gruppen men aldrig i centrum om du förstår hur jag menar. Men ju äldre jag blev desto viktigare blev det här med kläder och mode. Jag vet inte hur många provrum jag stått i och försöka hitta snygga och “rätt” kläder som passade. Alltför ofta blev det att jag fick ta det som passade istället för det jag egetnligen hade velat ha på mig. Min räddning under högstadieåren var att adidasbyxor och aqua lemone-tröjor var högsta mode.

Under de här åren var jag extremt medveten om att jag var mycket större än de andra. Jag planerade dieter och hur jag skulle gå ner i vikt samtidigt som mitt sötsug och känsloätande gjorde att vikten bara fortsatte uppåt. Jag minns hur skolsyster i 7an berömde mig en gång för att jag gått ner några kilon. Vad jag gjorde? Köpte extra chokladboll i kiosken på rasten för det var jag “värd”. Hur funkade logiken där kan man ju undra.

Den där viktminskningen i 7an var som du säkert förstår högst tillfällig. Jag gillar inte att prata vikt i siffror då det är så individuellt och kan bli så fel när vi så lätt börjar jämföra oss. Men om jag säger att jag idag som 35-årig tvåbarnsmamma väger mindre än vad jag gjorde när jag var 13 så kanske du får en uppfattning om läget. Jag vägde en del om man säger så.

Jag hittade min roll – fröken duktig

Jag var inte sötast, inte mest poppis, inte först att bli vald på gympan. Det var mycket jag inte var. Men jag hittade min roll. Jag blev den duktiga flickan. Jag minns att vi hade vårt första prov i trean. Ämnet var kroppen och jag pluggade som en tok inför provet. Jag minns hur stolt jag var när min fröken Lena berättade för hela klasen när det var dags att få tillbaka proven, att Annika hade högst poäng av alla i klassen. Jag var bäst!! Det var en fantastisk känsla och jag var fast. Detta var jag bra på.

Jag pluggade som en idiot genom hela min skolgång och gick ut högstadiet med högst betyg i hela årskursen. Det som inte syntes var att jag hade problem att sova, var galet stressad och pressade mig så mycket att jag fick gå på medicin för min mage som inte orkade med det. Minns på ett utvecklingssamtal hur min klassföreståndare på ett smidigt sätt försökte uppmuntrade mig till att stanna hemma någon dag då och då för att vila mig. Men att vara den duktiga, tjejen med bäst betyg, det var ju min roll. Vad skulle jag vara om jag tappade det?

Att vara driven och ambitiös är absolut positiva egenskaper men det handlar ju också om balans. På något sätt blev det så att det gällde att ha högst betyg eller flest poäng för att vara ok. När jag inte kunde vara bäst på brännboll eller vad det nu än var, så blev detta min grej och jag gick verkligen ”all in”.

Vi är alldeles för många Fröken Duktig

Jag vet att vi är alldeles för många fröken duktig där ute. Jag tror att det är värt att fundera kring varför vi har blivit en fröken duktig. Varför måste vi vara så duktiga jämt? Vad kompenserar vi för? Vad är vi rädda ska komma fram om vi blir fröken ”good enough”? För många som kämpar med sin vikt och känsloätande, så ligger det många svar just här. Ofta handlar det inte om att hitta en ny diet eller motivation för att ”härda ut” i si eller så många veckor. Det handlar om att gå djupare och hitta svaren.

Nästa del

Nästa del kommer imorgon och då kommer jag att berätta om mina år på gymnasiet och vad som hände när jag inte längre klarade av att bara bäst på allt hela tiden. Och vad som fick mig att ta beslutet sommaren efter studenten.

Jag hoppas att du har gillat dagens inlägg och du får jättegärna lämna en kommentar om du vill <3