Träning & naturlig rörelse/ Vardagslivet

Vår-ruset 2015

I måndags smällde det! Dags för mig att springa mitt första lopp ever. Om jag säger att jag inte haft minst sagt blandande känslor inför loppet så ljuger jag. Jag har t o m i mina svagare stunder kommit på mig själv med att leta efter undanflykter för att slippa… Efter min mastodont-förkylning i jan/feb/mars som gjorde att jag inte kunde springa på 6-8 veckor så vacklade mitt självförtroende rejält.

Jag vet att jag kan springa 5 km utan större svårigheter för det gör jag ju 2-3 gånger i veckan så det var egentligen inte det som gjorde mig osäker. Det var mer att springa med fullt med folk runt mig så att om jag denna gång inte skulle orka så skulle alla se mig ”misslyckas”. Jag anser absolut inte att de som går hela eller delar av loppet misslyckas på något sätt det är bara jag och mina krav på mig själv gör att jag tänker i så negativa banor för mig själv tyvärr alltför ofta.

IMG_0990[1]

Hela måndagen gick jag här hemma med lätt ångest och oro inför loppet. Skulle det börja regna? Skulle jag orka? Tänk om jag får en jättekass tid och mina vänner behöver vänta på mig. Tänk om jag blir sist…. Men timmarna gick och det var dags att ge sig av.

Så fort vi var på plats i Slottsskogen så sögs jag med i hela stämningen. Alla var så glada! Det spelades musik och hela Slottsskogen osade av positivitet.

IMG_0992[1]

Så gick starten. Alla glada människor runt mig i kombination med peppade musik i öronen gav mig helt ärligt gåshud på kroppen. Jag kände att jag där och då blev kär i hela den här springa-lopp-grejen. Vilken känsla!

Kilometrarna tickade på utan större svårigheter och ganska snart efter att ha passerat skylten för 4 km så såg jag målet. Där nere. Sen var det klart. Bara denna sista sträckan. Jag fick sån kraft och ork och kände mig som värsta elit-löpare. Att springa upploppet och passera mållinjen var en enorm känsla. Hela kroppen bubblade. Det var så mycket tankar i huvudet. Jag tänkte tillbaka på när jag som överviktig i skola hade gympa och inte orkade springa 1 km ens. Jag kände mig så stolt över mig själv. Att jag gått från att väga nästan 120 kg till att vara en normalviktig hälsosam person som betalar för att springa lopp och älskar det. Helt sjukt att det är samma människa. Efteråt kände jag total lycka och jag var så stolt. Så här efteråt så är min tid helt oväsentlig. Det enda som spelar roll är att jag klarade det!

IMG_0995[1]

Nu under dagarna efter loppet så har jag tittat på min medalj och känt mig jättestolt men jag har också funderat en hel del. Vad är det som hela tiden får mig att tro att jag inte kan saker? Att jag ger upp innan jag ens försökt? Att jag inte försöker för att jag säger till mig själv att det är ingen ide. Varför är jag så taskig mot mig själv och håller mig själv tillbaka? Jag har alltmer börjat känna att även om det nu är drygt 10 år sedan jag helt la om min livsstil så har jag mycket kvar att jobba på med den mentala biten. Jag har många gamla livssanningar kvar sedan min tid som överviktig. Saker som jag tror är sanna om mig. Att jag inte kan och så vidare. Kanske var de sanna då när jag vägde nästan 120 kg och hade noll kondis. Men de är faktiskt inte sanningar längre. Det har gått upp för mig att jag har en hel del saker i min skalle att jobba med.

Vi är många därute som behöver jobba på vår vänskap med oss själva. För trots allt så är vi den viktigaste personen i våra liv och den relationen är oerhört viktig att vårda.

images (25)

 

 

Nyhetsbrev

Annat som kan intressera

2 Kommentarer

  • Reply
    Panki
    13 maj, 2015 at 14:27

    Åh va härligt att läsa! Jag är nervig inför mitt lopp :-/ Jag har faktiskt aldrig någonsin sprungit 5 km, har klarat som mest (utan att stanna alltså) 2 km på löpband och 1 km i spåret… :-(
    Aja, det får gå som det går :)

    • Reply
      admin
      14 maj, 2015 at 18:12

      Man dras med på ett sätt som man inte kan föreställa sig. Du kommer klara dig galant!

    Lämna ett svar