Socker socker socker

Jag har läst någonstans att ett av kännetecken att man är beroende av något är att man ljuger, gömmer och smyger med det. Det krävs stor kraft och beslutsamhet för att bryta sig loss ur ett beroende.

Jag har hört (men har ingen källa på det) att ett sockerberoende är svårare att bryta än ett nikotinberoende. Suget av socker sitter i längre och socker finns överallt omkring oss. Det dukas till exempel inte upp till cigarett-fest på arbetsplatsen på fredag till kaffet och nikotin smygs inte ner i produkter som ketchup, påläggsskinka osv.

Jag har under det senaste året/åren insett att jag har varit rejält sockerberoende när jag var yngre. Jag känner mig inte redo att dra min historia här på bloggen (i alla fall inte än). Jag har ljugit, jag har gömt och jag har smugit med socker i alla dess former. Man blir inte så överviktig som jag var av att äta kycklingfilé och sallad direkt.

Idag känner jag inte alls samma behov eller sug men jag skulle inte vilja säga att jag är ”botad” från mitt beroende. Jag vet att om jag äter en kaka eller glass så kommer suget efteråt, som ett brev på posten. Om jag har gjort ett medvetet val att till exempel äta tårta på ett kalas så har jag lärt mig att innan ställa in mig mentalt på att suget kommer och jag har byggt upp styrkan att härda ut tills det ebbar ut. Om jag däremot på impuls skulle falla för frestelsen och ta en kaka som jag inte hade tänkt, då kommer känslorna av misslyckade som en lavin inombords. Då är jag så elak mot mig själv och tänker de mest nedlåtande tankar att jag inte har styrkan att stå emot. Då fortsätter ätandet och det blir en ond cirkel som jag med ett aktivt val (och mentalstyrka) måste bryta.

Det som gör mig ledsen är att jag allt mer känner av att man är ”socialt jobbig” om man som jag aktivt valt bort socker. Jag har fått hintar om att jag är ”oartig” som inte tar en bit kaka när någon har bakat eller att jag helt enkelt borde ”chilla” och inte vara så extrem. Jag är fullkomligt övertygad om att i fall mitt beroende hade varit nikotin istället för socker så hade läget varit helt annorlunda. Tänkt det absurda i att truga en före detta alkoholberoende att ”bara ta ett glas för det är ju ändå lördag”. För varje dag bygger jag upp mer och mer styrka för att stå på mig och stå upp för mig själv och mina åsikter.

Det känns som om samhället vi lever i idag (eller i alla fall delar av det) blir mer och mer medvetna om hur sockret faktiskt kan påverka oss. Jag hoppas att det kommer en dag då jag inte ständigt ska behöva motivera och argumentera för mitt val.

Dessutom är det så många människor runt omkring oss som lever med ett sockerberoende utan att veta om det. De tror helt enkelt att de har dålig självdisciplin och att de är ”svaga” som inte kan stå emot. Jag skulle vilja ge alla de människorna en stor kram och säga att dom är inte svaga. De har ett beroende och det har ingenting med dem eller deras personlighet att göra.

Bilden här under säger allt!

 

 

Jag har under de senaste året/åren insett att jag var enormt beroende av socker.